GrinigGubbe.

Vi ska nämligen tala om motoriska o mekaniska missfoster. -Men maskiner måste vi ju ha knorrar ni surmulet. Vi klarar oss inte utan. Ja så länge dom fungerar och bär sig åt som folk så är maskinerna mina vänner. Men så får dom satans abbedonkerna för sig att tjura och totalstrejkar. Här är min filosofi mycket enkel; kan det inte fixas med hammaren, rörtången eller den gamle hedersknyffeln silvertejpen så är tamigfan inte jag människa att reda ut det. Motvilligt måste jag erkänna att mina mekaniska kunskaper är otroligt begränsade och intresset för slikt är minimalt. Jaja skratta ni bara, era självgoda smilfinkar. Även solen har sina fläckar och dessutom är jag förbannat bra på allt annat. Ha!

Jag väljer att inte se på saken som en brist utan snarare som ett både fysiskt och psykiskt handikapp. Om jag mot all förmodan gör ett djärvt försök med lite skruvande och allmänt mekande så skadar jag mig. Alltid! Garanterat slinter man med skiftnyckeln och skrapar sönder knogarna på nån förbannad, idiotisk och kantig metallbit. Och det gör ont som satan. Jag har t.o.m. lyckats klämma min egen mage när jag skulle vika ihop tumstocken.Så nog fan är det ett fysiskt lidande.Ska det köpas pryttlar som innehåller motorer känner man sig lika bekväm som en analfabet på Bokmässan. En gång i tiden skulle jag inhandla en motorsåg. Första missen, kläderna. Dresskoden i butiken var oljig truckerkeps, overall och väl tilltagen snusprilla inte Converse och chinos. -Eeeeh jag skulle vilja titta på en motorsåg. -Jaha du sa' du ena bonnasåg. Denna hära Husqvarnasåga är förbannata bra. De ä' överleggande kamaxla' å turbokickstart på'na. Orkar mö som fan. Misstag nummer två. Man ska bara humma och brumma och hålla med. Det är läge att bara hålla käft och inte öppna munnen och bevisa att man är fullkomligt tappad bakom hissen. Men icke. -Gillar inte den orange färgen så mycket. Finns den inte i rosa? Sådärja, totalt kokt och rullad i skit.

Men jag har lyckats svära igång en gräsklippare. Efter en miljard ryckanden i startsnöret och inte minsta lilla brummande från klipparjäveln var inte humöret direkt på topp. Att börja meka med den var naturligtvis otänkbart. Istället fick han sig en så svavelosande harang att Kapten Haddock hade rodnat av stolthet. -En sista chans innan du får smaka hammaren ditt satans åbäke, morrade jag. Å jävlar i min oljiga själ då hoppade fanskapet igång! Lite överlevnadsinstinkt hade den uschlingen trots allt. 

Them dumb machines ain't got no soul. Tack som fan..